Om Säter
Säters kommun ligger i södra delen av landskapet Dalarna (Dalarnas län).
Kommunen gränsar i öster till Hedemora och i väster till Borlänge och Falun, i söder till Smedjebacken och i norr till Falun. Residensstad är Falun och Dalarna tillhör Västerås stift.
Förutom Säters centralort så finns kommundelarna Gustafs, Stora Skedvi och Silvberg. Idag bor cirka 11000 människor i kommunen, varav omkring hälften i centralorten Säter. Befolkningsutvecklingen är positiv.
Kommunen har en yta på 574 km². Största delen av kommunen är skogs- och jordbruksmarker.
Kommunen bildades 1971 av Säters stad, Gustafs och St. Skedvi kommuner. Säters stad bestod då av Säters stad och socken, Gustafs kommun innehöll Gustafs och Silvbergs socknar.
Kommunvapnet
Säters kommunvapen var från början stadens vapen. I stadsprivilegierna från 1642 står att staden i sitt vapen och sigill skall föra ”en Karl medh een Hammar eller Slägga i Handen”.
Vapnet ska enligt traditionen ha ritats av drottning Kristina och vapenbilden har tolkats som en smed, eftersom i stadsprivilegierna också ingick rättigheter för borgerskapet att ”oprätta Järnbruuk och allehanda andre nyttige handtwercker”.
Vapnet godkändes i moderniserad form av riksheraldikern och registrerades hos Kungliga Patent- och Registreringsverket 1987.
Kommundelarna
Centralorten Säter fick stadsrättigheter 1642. Silvberg var under medeltiden ett av landets viktigaste områden för silverframställning. Stora Skedvi är en urgammal socken med gamla jordbruksbyar längs Dalälven, och Gustafs ligger i förlängningen av den bördiga Tunaslätten. Gustafs socken bröt sig ur Stora Tuna 1775.
Säters stad
Säter växte upp kring en fogdegård, som funnits på platsen för nuvarande Kungsgårdsskolan sedan åtminstone 1550-talet. Tidigare var fogdegården förlagd till Jönshyttan, där nu golfbanan ligger. I samband med Gustaf Vasas reformation drogs hela egendomen in till kronan och blev sedan platsen för en kungsgård.
Säter fick stadsprivilegier år 1642 men hade från 1620-talet vuxit fram som industriort. Vid Ljusteråns många fall ned mot Säterdalen anlades flera hyttor och hamrar, både för järn- och kopparhantering. Sveriges första reningsverk för koppar (garverk) anlades 1619 med hjälp av inbjudna tyskar och ett myntverk för kopparmynt stod klart 1624. Dessa anläggningar flyttades 1642-44 till Avesta. Som ersättning för kopparverken fick stadens smeder privilegier på smidesprodukter av järn, bl.a. harnesksmide till den indelta hären. Smidet och järnhanteringen var grunden för säterbornas liv och väl till i mitten av 1800-talet, då Säters bruk efter en brand nedlades.
Staden fick nytt liv i samband med att järnvägen drogs genom den och öppnades för trafik 1880. Nya industrier, bl.a. ett väveri och en yxfabrik växte upp. Men det som kom att sätta sin prägel på Säter var byggandet av rikshospitalet för mentalt sjuka, som stod färdigt 1912.
Vid den tiden hade turismen kommit till Säter. Säterdalen var redan vid 1900-talets början ett stort turistmål, dels som naturpark, dels som platsen för de varje sommar återkommande Säterspelen.
Säters stad har idag ca 6000 invånare. Största arbetsgivare är kommunen och regionen. Bland företagen kan nämnas Säters Ångsåg Trävaru AB och Kablego AB, båda med ett 50-tal anställda.
De centrala delarna av staden har fortfarande samma stadsplan som 1642. Stadskärnans träbebyggelse ger därför en gammaldags unik prägel åt Säter. Eftersom staden aldrig drabbats av bränder är trähusen fortfarande dominerande med en charmig blandning av låga knuttimrade uthuslängor och reveterade borgarhus för affärsverksamhet eller boende.
Stora Skedvi, kommunens äldsta socken
Stora Skedvi är en av Dalarnas äldsta socknar. Den är känd sedan 1200-talet, men namnet tyder på att här fanns en offerplats redan på hednisk tid. Bygden kring älven med sina lättodlade jordar lockade tidigt människor att bosätta sig här, troligen redan på stenåldern. Kyrkan med sin medeltidsprägel och takmålningar är en av landskapets vackraste.
Skedvibygden präglas av jord- och skogsbruk. Delar av socknen bär minnen av bergsbruk. I ett bälte från Klingsbo mot Fiskarbo och Nyberget har funnits koppar- och silverhyttor, i Nyberget även en betydande gruva. Malm har även brutits vid Forsbo och Tomtebo.
Jordbruket utvecklades tidigt genom goda jordar och förståndiga bönder så att Skedvi blev en rik bygd. Bland annat började man tidigt använda växelbruk, och de järnskodda plogarna som kunde vända tiltan kan rentav ha uppfunnits här. I varje fall tillverkades sådana plogar redan i slutet av 1700-talet i socknen.
Stora Skedvi har sedan länge ett utbrett föreningsliv. En stark kyrklig påverkan sätter ännu sina spår, även frikyrkorna, framför allt baptismen fick tidigt anhängare här. Idag är idrottslivet rikt.
Stora Skedvi är unikt genom att det saknar egentlig tätort. Byn kring kyrkan – Kyrkbyn – är visserligen skol- och affärscentrum, men bär knappast prägeln av centralort. I Kyrkbyn finns Skedvi Bröd, som tillverkar ett uppskattat knäckebröd, bakat i vedeldade ugnar med hantverksteknik.
Gustafs, socknen som fick kungens namn
Södra delen av den urgamla Tuna socken kallades Enbacka fjärding och hade åtminstone sedan 1600-talet ett eget kapell. Bygden omfattade stora och folkrika byar kring älven och mindre byar mot skogstrakterna i norr. Vid Enbacka låg sedan medeltiden en kopparvåg, där man bokförde den koppar som fraktats från Kopparberget i Falun över sjön Runn och på älven, tills man lastade om till landsvägstransport vid Enbacka. Nedströms låg nämligen flera forsar som man inte tog sig förbi.
I Enbacka låg även kapellet, som sockenmännen kring 1700-talets mitt ville bygga om till en sockenkyrka och därmed bryta sig loss från Tuna. Man inhämtade kungens tillstånd till kyrkbygget, och 1768 stod den nya kyrkan färdig att invigas. Först 1775 godkände Gustaf III att Enbacka kapellag skulle få bilda egen församling med namnet Gustafs efter kungen själv.
Gustafsbygden blev med tiden känd för sina gelbgjutare. Med koppar från Falun som huvudbeståndsdel gjorde bönderna mässingslegeringar varav de sedan tillverkade knappar, spännen, pinglor, m.m. Fortfarande tillverkas ”Gustafspinglor” och andra mässingsföremål på några ställen i Gustafs.
På 1890-talet grundlades en träindustri vid järnvägsstationen i Mora by, som skulle bli grunden till den guldlisttillverkning som sedan 1901 gjort Gustafs känt i ramlistbranchen. I dagsläget återstår några specialiserade men framgångsrika träindustrier i Mora by, bl.a. Gustafs Inredningar i Dalarna AB.
En annan tillverkning som gjort namnet Gustafs välkänt är gustafskorven, en rökt hästkorv, som tillverkats i bygden under lång tid, nu som Gustafskorv AB.
De ovannämnda forsarna i älven reglerades 1938 då Stora Kopparbergs Bergslags AB uppförde Långhags kraftverk. I och med detta försvann till stor del det ovanliga niplandskapet som älven bildade på sin färd genom Gustafs.
En för Sverige unik naturformation är sanddynerna vid Dammsjön, den populära badsjön i Gustafs. De har bildats efter istiden, då ett stort sanddelta här bredde ut sig, och med vindens hjälp utformades de nu trädklädda sanddynerna vid sjöns norra strand.
Silvbergs socken
Det östra Silverberget eller Öster Silvberg är känt sedan 1300-talet men kan vara äldre än så. Trakten hörde till den omfattande Tuna socken, och till sockenkyrkan red de rika silverknaparna enligt traditionen på silverskodda hästar. Vid huvudgruvan i Silvberg uppfördes vid medeltidens slut ett kapell, som brukades till mitten av 1800-talet, då den nybyggda åttakantiga kyrkan vid Grängshammars bruk tog över rollen som Silvbergsbornas andliga samlingspunkt. Inom socknen har funnits ett tjugotal silver- och järnhyttor där bäckarna bildar fall som kunde driva en bläster.
Med tiden växte några hyttor till bruksorter. Grängshammar var länge huvudorten för bergshanteringen i bygden. Även vid Ulfshyttan byggdes en bruksanläggning, som var i drift till 1939. Annars nedlades alla hyttor i Silvberg under 1800-talets lopp, bl.a. på grund av att transporterna härifrån blev för dyra.
Idag är Silvberg en typisk glesbygd med cirka 500 invånare. För många fler är trakten viktig för rekreation, jakt och fiske, eftersom skogarna är milsvida och sjöarna många.