Familjeföretag med knorr
Hej Tomas Arkeberg på Vretens grisproduktion i Skedvi, berätta, hur länge har företaget funnits?
-Min far flyttade ut från byn (Arkhyttan) till Vreten 1964 och började bygga upp gården och odlade först spannmål, mor jobbade då på Bergå. 1972 byggdes det första grishuset med plats för 600 grisar. Idag har vi 2 000.
När tog du över gården och verksamheten?
-1995. Året efter byggde vi ut och tio år senare byggde vi ut igen. Hela familjen är inblandad i företaget naturligtvis, min fru Vera samt våra två söner, Ulf och Joel, den ena på heltid den andra jobbar även som snickare.
Så då är återväxten tryggad i företaget?
-Ja, det kan man säga, svara Tomas
Hur går företagandet då?
-Det går upp och ner i denna näring. Vi lever i en marknadsekonomi, konkurrerar med andra länder och har inga bidrag för grisarna från EU.
De svenska djurskyddsreglerna ställer sedan länge högre krav på grisuppfödningen än de gemensamma EU-reglerna, vilket medför högre produktionskostnader än vad man har i andra länder. Djuren i Sverige ska må bra och födas upp med respekt för deras behov av ett naturligt beteende, säger Tomas och fortsätter:
Största utmaningen just nu är ökade priser på bland annat foder, el och diesel, det har verkligen skenat iväg och innebär ju en stor kostnad för oss alla som livsmedelsproducenter.
Hur går uppfödningen till?
-Vi får dräktiga suggor genom Anders Mikaelsson i Ansta som förser flera grisbönder. Det kommer 45 stycken varannan månad som grisar (föder sina kultingar) och är kvar sedan 5 – 6 veckor så kultingarna får dia. Därefter åker suggorna tillbaka till Ansta. Kultingarna är kvar på gården till de är ungefär 6 månader. Vi köper också smågrisar som är ungefär 12 veckor och föder upp här.
I butikerna finns vårt kött med i Siljans charks produkter, det känns bra att vara en del av ett lokalt koncept. Deras produkter säljs till 80 % i närområdet.
Vad äter era grisar?
-Vi odlar spannmål, har precis åkermark så det räcker som foder till våra grisar. Vi får också vassle (restprodukt från mjölken vid t ex osttillverkning) från Östersund, och spillmjölk från Grådö. Grisarna får bra mat från närområdet och gödseln använder vi till våra åkrar, det kan man kalla återvinning, berättar Tomas
Har pandemin påverkat ert företag?
-Pandemin har fört det goda med sig att fler vill äta svenskt kött. Man har lagat mer mat hemma och inte ätit på restaurang i lika stor utsträckning, det har gynnat svensk livsmedelsproduktion generellt. Nu börjar fler restauranger anamma detta med ursprungsmärkning, det är bra, säger Tomas.
Hur skiljer sig svensk grisuppfödning från uppfödning i andra länder?
-Våra grisar har större boxar, de får halm att böka i så det kan få utlopp för sitt naturliga beteende. I andra länder är boxarna mindre, de djuren får inget att böka i vilket gör att de kan ge sig på varandra och till exempel bita av varandras svansar. Därför är det tillåtet att kupera svansarna på grisar i andra länder, det är det inte i Sverige. Det är inte heller tillåtet att fixera (sätta fast) suggan vid grisning i Sverige, i andra länder lever suggan nästan 50 % av sin livstid fastsatt! Så har vi det inte här tack och lov, berättar Tomas vidare.
I Sverige får man inte ge djur antibiotika rutinmässigt i förebyggande syfte sedan 30 år tillbaka, det har hittills varit tillåtet i andra länder. Sverige är världsberömt för sin höga djurhälsa, det är en viktig fråga. Här behandlas endast sjuka grisar med antibiotika.
I Sverige producerar grisbönder inte ens en tiondel av den totala produktionen i Danmark.
Antalet grisgårdar har minskat i Sverige, i Dalarna har vi bara tre producenter kvar, samtliga här i Skedvi i Säters kommun.
Vi brukar ha öppet hus på vår gård under Skördefesten i Södra Dalarna som min fru Vera är engagerad i, då är alla välkomna att se hur vi har det här på Vreten, avslutar Tomas.
Då får vi önska dig fortsatt lycka till!
Tack!
Bild Siljan Chark